fredrik lejdström


Intervju från 1936 med Fredrik Lejdström
född den 8 November 1842 Strömbacka bruk.

På bilden till höger är Lejdström 94 år gammal och fotades i samband med intervjun 1936 .
Orginal fotot  finns på Nordiska museumet.

 

BOSTADSFÖRHÅLLANDEN OCH MÖBLEMANG

Av sitt första hem på Strömbacka minns Lejdström ingenting klart.
Han kommer bara ihåg att det var mycket kallt ibland och att det var dåligt med utrymme.
Vid 25 års ålder gifte lejdström sig och fick eget hushåll.Bostaden som ingick i hans lön bestod att ett stort rum eller kök och en förstu.En öppen spis med bakugn stod inne i det stora rummet. Han minns att golvplankorna voro breda och ojämna och att han var tvungen att hyvla av dem något. att han fick sätta upp tapeter på egen bekostnad på stockväggarne som skydd mot drag.Möbler skaffade han sig då och då, när han fick råd och tid. Han har ej hört talas om att man kunde få hjälp till bosättning i form av lån från bruket, i varje fall har han själv aldrig fått någon dylik hjälp.
Sängar anskaffades först, man kunde komma över någon dragsäng rätt billigt på auktion ibland. Stolar och bord gjorde många själva, men man kunde anlita snickaren på bruket. Skulden skrevs då upp i motboken och snickaren fick hämnta ut sitt arvode uppe på kontoret hos bokhållaren.

1883 blev Lejdström mästare och flyttade då till en större lägenhet på 2 rum och 1 förstuga. Han hade då 9 barn och trångboddheten blev något avhjälpt, men 3 stycken fingo åtminstone under en tid ligga i samma säng. Av de gamla möblerna förde han med sig det mesta, men så småningom när förtjänsten steg kunde han skaffa sig bättre saker. Fler sängar,bord,byråar har Lejdström kvar än från den tiden,vilka han dels köpt nya och dels förskaffat sig på någon auktion efter en inspektor eller högre tjänsteman på bruket. Om man möblerade efter någon bestämd princip i rummen under hans uppväxt eller senare ,kan han ej erinra sig.

1897 kom han att flytta till det hus han nu bebor och som består av 3 rum och 1 förstuga.Det var ovanligt med 3-rumiga bostäder för bruksarbetare menlejdström intog på den tiden en rätt så betydande ställning även bland smederna.Huset hade flyttats till den nuvarande platsen ca 80 år tidigare från annat håll på strömbacka men dessförrinnan hade det ochså varit smedbostad.( svårt att veta exakt när huset skulle ha flyttats från Sörgimma till Strömbacka och vart det stod sin första tid på bruket)reparationer och ombygnationer gör det svårt att veta hur huset såg ut invändigt och utvändigt från början.

NEDAN EN EXTERIÖR SAMT PLANRITNING AV HUSET FRÅN 1930-TALET
.

KOSTHÅLL

Det blev sällan någon tid övrigt åt jordbruk för smeder. Till lönen hörde den dock vanligen en koföda ca 1 1/2 tunnland jord, eller som ersättning därför 50 kronor. Korn,blandsäd och i senare tid pärer odlade Lejdström på en mindre del av kofödan,lite korn och råg sådde han även uppe i skogen på små områden som han röjt upp. men skörden slog ofta fel och frusen brödsäd var ej ovanligt förr. Man fick mala den grovt och ta sådderna med för att dryga ut den så mycket som möjligt.Ett visst kvantum säd fick Lejdström även taga ut på brukets magasin. Men inte heller den säden var alltid så fin. En smältarmästare mindes han ,kallad Bösen som kunde ställa sig in brukade få bättre säd liksom bokhållaren.

-De som hade 2 tuggor i mun skulle ha en tredje men den som var utan fick låta sig nöja!

Som en fördel fick emellertid säden köpas för ett fixt pris, oberonde av marknadspriset.
Så betalade man för 1 tunna råg 12 kronor och för en tunna korn 10 kronor.

Strömming och sill hade även bruket till försäljning likspm salt och i senare tider amerikanskt fläsk. Sillen som ofta kom från Norge kostade mellan 12 och 16 kronor tunnan. För saltet som var grovsalt betalade man 1-2 kronor per fot och för fläsket 6 kronor pundet.

På hösten inköpte Lejdström i regel nåt slaktdjur om han ej hade något själv, 1 ko,1 gris eller 1 får. Köttet torkades och saltades ned och förvarades i någon bod eller på vinden för årets behov.

Fisket var i vanliga fall av ringa betydelse för kosthållet, men Lejdströms far hade varit fiskare under bruket och av honom hade lejdström  övertagit en del nät. Första tiden  efter giftemålet då hans skuld var stor till bruket, levde de till större delen av fisk, mest mört och abborre som nedsaltades i tunnor.

Av dryckesvarorna var ölet det mest betydelsefulla för smeden.
I hammaren hade Lejdström alltid öl ståendes och många kannor kunde gå åt per dag. Även till maten dracks mest öl. Man brygde och dessutom uttog man även malt på bruket på samma sätt som säd efter ett bestämt mått varje månad.

Mjölk var det ej mycket av och det som fanns gick åt till barnen och matlagningen.

Brännvin gjorde man hemma för länge sedan tillbaka men de senare årtionderna på
1800-talet bildade man lag några smeder och en fick resa in till stan dvs Hudiksvall och köpa.
Sprit användes mycket mer förr än nu och många smeder söpo även under arbetet. Kom inspektorn ned till hammaren och träffade på någon berusad fick han böta 10 kronor och hände det en gång till blev det 50 kronor. Själv hade lejdström aldrig druckit mycket då han hade en skarp kärring som höll honom undan.

Mellan klockan 8 och 9 var det frukost, vanligen åt man då välling, antingen kokt på mjöl och vatten eller mjölk eller också strömings-välling. ( strömmingen skäres i små bitar,kokaas i redning av mjöl och vatten eller mjölk)

Ölsupa ansågs närande men var ej så vanlig. Bröd fanns det i regel gott om utom under svåra år då man fick nöja sig med annat i ersättning ex barkbröd.

-men det va långt tillbaka sen...

Klockan 12-1 var middag som mest bestod av salt strömming,sill ibland något salt kött och i senare tider av amerikanskt fläsk.
Pärer odlade man numera litet var men Lejdström mindes att man använt andra rotfrukter tidigare som tilltugg.

klockan 6 var kvällsmål och då var gröt av korngryn stående rätt.

När smederna arbetade på skift kunde de blott komma hem till måltiderna, om viloskiftet inföll på dagen annars hade de matsäck med eller kommo fruntimren ned med mat till hammaren. Det kunde vara " vad slarv det ville" som gröt,strömming,pannkakor eller potatisbullar,vilket förvarades i ovala matspann av koppar och dricka eller brännvin i små kopparflaskor.

Matkärlen bestod för övrigt mest av koppar och trä åtminstone i äldre tid. I små runda koppar som smederna gjorde själva, hälldes maten upp. I senare tider ersattes de av stenfat. Skedarna tillverkades alltid hemma av trä. För övrigt åt man med hjälp av en kniv och fingrarna.


KLÄDESDRÄKT

Lejdström har aldrig odlat något lin eller hålit några får, varför han fick köpa vad han behövde. lin fick han genon bruket eller från bönderna om han hade kontanter och vanligen betalade han 5-6 kronor pundet. Det var rålin som kvinnfolket sedan fick bearbeta på kvällarna.

ull köpte han från herrgården som höll mycket får, priset växlade mellan 1 krona och 50 öre för marken. Lejdströms hustru sydde de flesta kläderna i synnerhet arbetsdräkten som så fort förstördes. Gamla saker revs sönder och kardades, man repade upp och blandade in i det nya. 1 tråd ny, 1 tråd gammalt. för en bättre kostym anlitades bruksskräddaren om man hade råd. Skräddaren betalades liksom snickaren genom bruket.

Arbetsdräkten bestod dels av ett förskinn som man gjorde själv av köpläder. Man kunde även be garvaren bereda något skinn man hade själv. Förskinnet som ständigt var utsatt för gnistor måste lappas jämt för att man ej skulle bränna sig på kroppen . Dels av en hammarskjorta av hemvävt och hemsytt linne med grov väv, det räckte ända ned på smalbenet och hade vida ärmar så man lätt kunde skaka gnistor av sig. Dels av träskor som man gjorde av ett stycke alträ, vilket klövs och så skar man till klacken och jämnade ut för foten samt spikade fast 2 läder remmar som tåskydd.

Långt tillbaka i tiden använde man linnelindor som benskydd men senare blev det vanligare med långbyxor av grovt linne, vilka sattes under skjortan för att inte förkyla sig, då man sprang mellan hammaren och labben kastade man på sig en grövre rock ibland fodrad med fårskinn och trädde ett par " bunn-strumpor" ( bundna strumpor) på benen.

På bilden nedan ser vi vallonsmederna i Strömbacka år 1888 i förskinn,hammarskjortor och byxor.







 


ARBETSFÖRHÅLLANDERNA,LÖN OCH VILLKOR

Lejdströms far hade varit dagsverkare under bruket ,dels hade han varit jordbruksarbetare, dels skött ladugården och dels fiskat.Som fiskare tjänade han 50 öre om dagen men då fick han också ta lite själv av fisken om det var riklig fångst. Hur mycket fadern för övrigt hade i lön som dagverkare minns Lejdström ej och heller inte vilkoren men en 2 rummig stuga hörde till lönen. 

Själv började Lejdström arbeta när han var 11 år i spikhammaren som hjälppojke. Han arbetade på dagarna mellan 5 och 19 med 2 matpauser klockan 8 och 12. Frukost rasten var kort så för det målet hade han matsäck med, men till middagen sen klockan 12 gick han hem. Bostad och kosthåll höll honom föräldrarna,vilka även togo lönen.

Vid 16,17 års ålder blev han skjutspojke och tjänade som sådan  18 skilling om dagen. Klockan 4 skulle han vara i stallet och se till djuren och fodra ut dem och ända till 8,9 på kvällarna måste han vara kvar för att ge hästarna nattfoder. på mellanstunder fick han dessutom arbeta ute på brukets jord.

Men Lejdström längtade till smedsyrket och så kom han till stång järnhammaren och blev kolpojke åt den ena smeden. Lönen uppgick till 75 öre om dagen, men han måste arbeta i skift om 4 timmar och som det bara existerade 2 kolpojkar, blev det 12 timmars arbete om dygnet.Fortfarande bodde han hos sina föräldrar.

när han arbetat som kolpojke i 15 år blev han under 1 års tid hjälpkarl åt smältarmästaren för 250 kronor om året, lönen blevo alltså något mindre men det berodde på att tiderna voro dåliga för smidet då.

Vid 25 års pålder hade Lejdström emellertid gift sig och fått eget hushåll och som förmån i lönen ingick nu bostad på ett rum, ett fäjs, några uthus samt en koföda på 1 1/2 tunnland.
33 år gammal fick han det något bättre som smältardräng, vilket han förblev i 8 års tid. Lönen var inte fast, den växlade med järnets ställning i marknaden och med mästarens förmåga. I bland kunde den stiga till 510 kronor, men det vanliga var 400 kronor om året. Den gamla en-rums lägenheten hörde alltjämt till lönen, men allteftersom barnen kom till världen blev den alltmer trång och obekväm.

Som dräng hade Lejdström nu lärt upp sig  både som lancashire och franshe comté smed och år 1881 började han även med vallonsmidet.
Ännu voro lönerna låga, kolpojken han hade fick han betala 75 öre om dagen och därtill hålla med kost.

1883 blev Lejdströms skicklighet observerad av gamle Lindman som gjorde honom till mästare för han " smidde ohjälpligt"
ända till 1414 kronor om året kunde han tjäna dvs han skulle betala sina hjälpare med de pengarna också.

det var svårt för den andra mästaren att behålla sina drängar ty alla vile till Lejdström som tjänade så mycket att drängslönen fördubblades.Det var framförallt på den extra betalningen man fick för överjärn och överkol som Lejdström tjänade så mycket men så fick han också använda sin fritid på lördag kvällar och söndagar till att ställa härden på olika sätt för att experimentera fram det bästa ställnings sättet som drev fram den mesta möjliga kvantitet per vecka och alltså förbruka en mindre del av kolanslaget och ej avbränna så mycket järn.
För varje stig överkol betalades 2 kronor.

Som mästare kunde Lejdström även flytta in i en rymligare bostad på 2 rum.

Men avbränningen på lönen var dock stor på lönen. Skaft till träskaftshammaren fick man tex hålla själv med och gick något sönder under arbetet vilket kunde hända rätt ofta måste smeden reparera felen för en timpenningsom i bästa fall steg till 75 öre om dagen. På högsommaren måste smederna ut på slåtter ibland om det var svårt att få folk.
14 dagar på hösten var det alltid en mängd reparationer att göra i hammaren, några mästare fingo då arbeta där ocg de andra gå på utearbete, tex dika eller hugga buskar.

kontrakt skrevs varje år samtidigt med städseln som alltid skedde påsk lördag för smeder och deras drängar.50 öre delades ut i städselpengar jämte 3 jungfrur brännvin. Bokhållaren gav också var och en en glassejdel fylld med hembrygt dricka. Smederna fingo en större sejdel och drängarna en mindre, måtten stod alltid skrivet på glaset.

Bränslet var fritt, men det man ville ha skulle märkas upp av skogvaktaren. Man högg och körde hem veden på 5 timmars vilskiftet.

Läkare fick man också gratis och " första tiden" även medicin, men folk började springa så mycket att Lindman slutligen lät dem betala själva. Lejdström själv hade varit arbetsför i hela sitt liv sånär som på nio veckor.


SOCIALA FÖRHÅLLANDEN ,ARV AV YRKE, SMEDERNAS STÄLLNING MM

Nio barn hade Lejdström haft med 3 av dem dogo snart undan i epidemier och 2 av barnen hade fötts med klumpfot.

Pojkar som hade smeder till fäder och inte reste till Amerika blev oftast smeder de också.
Om de var friska och inte gjort " nåt fuffens" så stannade de gärna kvar på samma bruk men det fanns också många unga  som voro" svåra" på att resa från bruk till bruk och arbeta under olika bolag.

Men att man skulle vara född till smed det var Lejdström säker på,ty han hade sett bondpojkar som velat lära sig yrket men de klarade sig aldrig, de voro för dumma och otympliga. Ofta såg man de små smedspojkarna stå och härma fadern och det var den finaste leken , att låtsas vara mästersmed.Duktiga smeder voro också välbärgat folk som ej behövde vända på slanten.De voro långt förmer än de andra bruksarbetarna och hade många fler förmåner från brukets sida. men gjorde man något fel eller förbröt sig mot kontraktet var inspektorn inte den som såg mellan fingrarna. lejdström glömmer aldrig  då han som ung pojke skaffat sig en extra förtjänst genom att stjäla småspik under arbetet i spikhammaren. han samlade ihop spiken i små  buntar och sålde dem i frisbo. I två år lyckades han klara sig utan att någon märkte hans förehavande, men en dag blev han upptäckt och då fick han stryk av inspektorn uppe på kontoret av en tjock piska. Även de vuxna karlarna fingo smaka  den ibland då de gjort nåt tokigt, men då var bokhållaren också med för att hålla dem. men det bestraffnings systemet blev bortlagt senare, då arbetsfolket lärt sig säga ifrån. Sedan drogs det av på lönen i stället för grövre förseelser.

Långt tillbaka i tiden hade det funnits en slags låda som varje smed betalade till en gång om året, vanligen 1 eller2  kronor. Den förvaltades av bruket och meningen var att man skulle få hjälp ur den på gamla dagar och lejdström minns många smeder som fått pension på så sätt.
men nu var lådan borta och ingen visste vart pengarna tagit vägen. på gamla dagar hade emellertid Lejdström själv av bruket fått en pension först på 200 kronor men sedan hans gumma dött 120 kronor.

på bröllopet gick det alltid lustigt till. De varade vanligen ett par dygn o de slutade sällan utan slagsmål.Men så var det också för många det enda tillfället då man kunde ha riktigt roligt. man höll till i hemmen och hade man en granne vägg i vägg lånade man hans 2 rum också så utrymmet blev gott. många kommo i skuld till bruken vid dessa tillfällen ty det gick åt mycket brännvin. Omkostnaderna fick betalas så långt som möjligt  genom kamraternas brudgåvor. Själv fick Lejdström 60 kronor. De som kunde betala 1 eller 2 kronor och för de fick Lejdström bjuda på brännvin och mat .Maten kunde bestå av ostkaka " eller toke där ",lutfisk, kräm och mjölk. Efteråt dansade man.

För länge sedan kom Lejdström ihåg att man på annandag jul samlade sig för att "gå bock"Men det var bara pojkar under 18 år som fingo vara med. man gjorde ett bockhuvud av 2 brädor som spikades ihop i ena ändan , insidorna försågos med tänder av spik. På den övre halvan satte man fast 2 stycken ca 4 dm långa bockhorn och 2 mässings ögon. Så spikade man på en 3 alnar lång fäll. Den längsta av pojkarna , han skulle bli minst 7 alnar lång fick bära bocken. De andra klädde ut sig så gott det gick , en var sotare,en med en avigvrängd päls föreställde Judas som skulle tigga, tre klädde sig i långa skjortor och kallades stjärngossar. En civilklädd fick bära stjärnan som bestod av en stålring, klädd med papper och ett skaft mitt i med 2 ljus. Så gingo pojkarna omkring klockan 4 på eftermiddagen i alla hus. tiggaren öppnade dörren, stack in huvudet och frågade om de fingo sjunga och erhölls tillåtelse sjöngo de några verser vaeav Lejdström nu bara minns:

"En stjärna uppgick i Österland,
3 vise män efter gudsal (?) visa gick"


Så gick Judas in o tiggde mat, brännvin eller slantar. En av pojkarna bar på en  säck för de saker som skänktes. man kunde få 4,5 kannor brännvin, vanligen 1/4 kanna i varje gård och 2 liter på herrgården. man hade en kagge med sig vari brännvinet hälldes som man fick. hade det blivit vänligt mottagna och fått mycket gåvor tackade de med sången :

"vi tackom nu så gärna, 
vi sjungo nu till slut,
att Herren bor i ert hus.
Adjö mer er."

På de insamlade gåvorna ställde man senare på kvällen till med ett kalasi brygghuset.
Den varade vanligen till 3 på morgonen. På tredjedagen dansade man och till den festen hade bocken vid besöken i gårdarna " stulit" så mycket ljus han såg.Varje pojke fick betala 12 skilling och varje flicka 6 skilling.