FETTISDAGEN

Handlare Larssons dotter Wera född 1922 berättade om  sina minnen
från fettisdagen på Strömbacka :

Varje första fettisdag fick vi ledigt från skolan efter lunch.
Alla barn samlades på stallbacken där Rättare Larsson ställde upp med brukets slädar
och vi åkte från stallet ner mot sågen.
De äldsta grabbarna låg först och styrde.
Rättar Larsson stod vakt vid vägen ifall det skulle komma någon
bil????. Ja så åkte vi hela eftermiddagen och senare på kvällen var det de
äldre tonårs grabbarna som tog vid och höll på till sena natten.
 Du må tro det var ett liv utanför vårt hus.
 På morgonen var inte rättare Larsson glad
för då hade "nattgänget" lämnat slädarna kvar nere vid sågen.

 



 


Waldemar Fernlund f 1887 berättade i en intervju från 1893 om  ofog på fettisdagen:
"Fettisdagen åkte vi långkälke som vi lånat från stallgården ovh en skrinda användes också och en kastvedstege med två kälkar under. På onsdagsmorgonen hittades kördoningen vältad i ån nere vid sjön. Då gick disponenten på jakt efter gärningsmännen men lyckades inte.
Jag var med en gång och tippade en tre,fyra tomma  kolstigar ner i djupet där. 


Carl Ärfström f 1901 berättade:

På fettisdagen så får vi inte glömma att handelsmannen, föreståndaren brukade utöka firandet genom att stå på sin trapp och kasta tvåöresbullar runt omkring sig. Det var då en massa pojkar som sprang och hämtade dom, det kunde vara så djup snö att det räckte upp till axlarna på dem.Men tvåöresbullar skulle dom ha.
Sen åktes det kälke...
Det var fritt från skolan den där dagen och dom åkte på kälkar och andra åkdon som bolaget ställde till deras förfogande.
I sammanhanget vankades naturligtvis även fettisdagsbullar men den där seden med kälkåkning verkar vara tämligen unik för Strömbacka.
I huvudsak var det ungdom som åkte men även äldre  och det förekom ju smärre olyckshändelser ibland i den där åkningen för dom var ganska dumdristiga att köra utför stora backar men i regel gick det tämligen bra.
Det var ju stora timmerkälkar som användes i skogen som användes så det var inte några små åkdon inte. Egna kälkar och sparkar användes inte den dagen utan dom där stora där 10-15 ungar kastades ovanpå varandra under vägen ner.Jag minns själv ett sånt där tillfälle då jag satt längst bak i en sån där som hade kanter och jag hade en kant i veka ryggen. Sedan kom det en massa och trängde sig på mitt bröst, dom trängde på bara. Jag satt så här , mitt huvud nådde nästan backen, jag trodde jag skulle bryta av mig ryggen. Det gick inte att stanna och inte kunde jag skrika , inte ens ett ljud för jag hade så många på mig. Då var jag så nära döden som jag kanske inte har varit någon gång, men det gick ju bra som tur var för backen tog ju slut snart. Annars var det inga värre olyckor bara enbart roligt.
Hur länge den här seden har funnits vet jag inte men det var en tradition .....