Astrid berättar 2012 i en intervju:
 
Jag är i född i Bergsjö.
Pappa var skogvaktare och hette Victor Karlsson och mamma hette Alma.
Vi var 5 flickor och kallades för Karlssons jänterna.
 
Vi bodde i en väldigt stor och fin gård . Vi hade bla en fin sal men där fick vi bara vara på jul och vid kalas, annars fick vi bara kika in genom  nyckelhålet.
 
När jag var 17 år  kom jag till min kusin som hette Gunhild på Strömbacka för att jobba i växeln som hennes familj skötte. Hon var gift med Yngve Ärfström .
Man kopplade alla samtal till och från strömbacka. Man använde sig av en stor skiva med alla nummer på Strömbacka och det var snoddar och pinnar för att koppla till rätt telefon nummer. Man kunde tjuvlyssna på samtalen också. Jag tjänade 15 kronor i månaden.
 
Gunhilds svärmor Lina Ärfström som bodde kvar på växeln var himla snäll. Hon kokade karameller och jag minns att jag ofta hade halsböld och då jag kom på strömbacka så kokade tant Lina ett grötomslag och lade på halsen så att bölden sprack. Efter det har jag aldrig haft halsböld nåt mer.
 
Många av Ärfströms var pingsvänner och jag följde med dom på ebeneser på bön och där såg jag Eskil för första gången och blev kär direkt.
 
Vi gifta oss i Bergsjö och vi flyttade till en av arbetarlängerna här på bruket. Den som kallades nybyggninga och var störst. Den lägenheten var alldeles nyrenoverad men utan vatten, slask och toalett förstås. Eskil jobbade på jordbruket. Vi fick först 2 flickor och en pojke men pojken dog och under dom åren hade vi det väldigt fattigt också. Eskil tjänade bara 89 öre om dagen . Vi var så himla fattig men det berättade jag aldrig hemma för mamma och pappa för då hade dom nog hämtat hem mig. Utan Eskils pappa, farfar som vi kallade honom så hade vi nog aldrig klarat oss för han var otroligt hjälpsam. Lön utbetalningarna var 2 gånger i månaden och ibland måste vi låna av farfar för att klara oss till nästa lön. efter 7 år flyttade vi till arbetarlängan mitt i mot Kottrans. Vi fick det bättre när Eskil började som smed. När smedjan lades ned så började Eskil i skogen i stället.
 
Det var Walter Andersson som byggde huset åt oss för 53 år sedan. Minns att Anders var nyfödd. Bohlins och Erikssons hade redan byggt. Rättar Larsson byggde året efter oss. Det var en stor fin täckt där vi byggde huset. Det fanns inte en sten i backen här. Det fanns ingen väg hit dom första åren utan bara en lerig stig liksom som vi trussade i.
 
Vi handlade matvaror på affären först den gamla och sen byggdes en nyare affär. Mjölk köpte vi i ladugården som såldes av mjölkerskan som jobbade där.
 
Eskils pappa var lungsjuk och låg ofta på sanatorium annars hade han en liten bod där han sålde och reparerade cyklar.  Eskil mamma dog ung i lungsot. Eskil var bara 3 år då och mindes hur dom stod och höll varandra i hand och tog adjö av mamman när hon somnade in.
 
Farfar gifte om sig sen med Brita från Delsbo och fick 2 pojkar med henne också. En av dom, David blev också lungsjuk och låg länge på sanatorium innan han kom hem.
 
Jag födde alla mina 13 barn på bb i Hudiksvall. Det vanliga var att man stannade i 10 dagar. Efter förlossningen fick man lavemang i sängen och sen ett till lavemang bredvid sängen i en hink.    Det luktade skit över hela avdelningen. Sen fick man bara ligga till sängs dag ut o dag in. Lite gymnastik fick vi förstås i sängarna för att vi inte skulle få proppar.
 
När jag var på bb och ett tag efter det jag kommit hem så fick vi hjälp av en hemsamarit här hemma som kom och bodde hos oss. Det var jättebra. Vi hade olika och minns en natt då jag vaknade och det var så fruktansvärt trångt i sängen, då hade vår hemsamarit som hette Greta lagt sig i fotändan med mig o Eskil för det åskade ute och hon var så himla åskrädd.
En annan hemsamarit vi hade var otroligt dålig på att laga mat minns jag, hon kunde inte ens göra köttbullar.
En gång var Lydia Andersson hos oss en vecka och hjälpte till. Man fick hjälpas åt så gott det gick. Annars hjälpe farmor till mycket. Farmor var Eskils styvmamma alltså.
 
Vi hade aldrig nån ko men grisar höll Eskil och Walter Andersson på med i flera år för att tjäna pengar. Dom hade dom där grisarna på olika ställen på bruket bla här uppe i skogen och i uthuset på växeln. Jordgubbar var en annan sak dom försökte sig på för att göra förtjänst.
Dom provade på allt möjligt minns jag.
Det händer mycket i en så stor familj som vår, både roliga och tråkiga saker men jag har haft ett väldigt bra liv och skulle inte vilja ändra på något och ångrar inget. Jag är 86 år nu och är inte längre rädd för vare sig ålderdomshem eller döden.


ESKIL OCH ASTRID BRANDT