SMEDERNA


Det fanns många smeder på Strömbacka som kallades för stångjärnssmeder eller hammarsmeder och de som fått tillräckligt med erfarenhet kallades för mästare.
Mästaren hade en lärling som kallades för mästersven och en koldräng som han var tvungen att betala själv av sin lön.
Finns en text från 1780 om dessa yrken:
"Vid tysksmidet utgöra hammarsmeder et eget skrå bestående av:

Mästaren som förstår att ställa härden och vara ansvarig för allt arbete vid en eller flera härdar som uti en hammarsmedja honom anförtros.

Mästersven som bör förstå att under mästers frånvaro arbeta uti härden och räcka stångjärn.

Lärgossen eller kolgossen behöver ej mera kunskap än vara smederna till hjälp i hvad de befalla.Hvars göromål är att införa kol uti hammaren,lyfta smältan på städet,underhålla stången vid smältningen,stänka vatten på stången under smältningen."


Koldrängen fick under 1830-talet hjälp av en ny dräng ,räckardrängen som var ett mellanting mellan koldräng ocj mästersven och kunde vara med som hjälp under alla moment i processen..
gujar var den som skötte vattenflödet genom dammluckorna och på så vis kunde styra farten på hammaren efter smedens anvisningar. I smedjans buller kunde smeden visa om farten skulle ökas eller minskas med huvudrörelser.

Yrket gick oftast i arv inom familjen. Mästersmeden ville gärna ha sin egen son till koldräng eller mästersven. Systemet gick ut på att man började som koldräng,lärde upp sig till mästersven och så småningom fick huvudansvaret som mästersmed.

Fanns även spiksmeder och klendmeder som tillverkade spik,kättingar,byggnadssnide och allt som behövdes för dåtida marknad och för egna behov på bruket.

På kontoret jobbade bokhållaren som var kassör och sekreterare ,denne ordnade med alla utgifter och inkomster och tack vare dom vet vi hur mycket som producerades på dom olika bruken.

Den som ägde bruket kallades för brukspatron och var ofta en rik adelsman,rik invandrare eller vallon.

En Disponetnt,Inspektor eller förvaltare skötte bruket åt den som ägde det.

En del av smedsläkterna på Strömbacka hette Meijer, Palm, Hübinette,Ärfström,Wård,Sinderström,Berg,Wahlqvist,Lejdström,Fastén ,Hellberg,Hammarstedt,Forsman,Wahlström,sjöstedt,Winlund,Wixner,Rann,Brink,Färnlund,Fagerström och Kallberg

Fotot på smederna är ett av dom äldsta vi skannat av 
Fotografen Sofi Öberg från Värmland hyrde atelje i Stråsjö och reste kring och fotade i Bjuråker under åren 1872-1875 .
Raden längst upp, tredje person från höger är Anders Fredrik Lejdström född 1842.



 

vallonerna

DOM FÖRSTA SMEDERNA VAR VALLONER
VALLONERNA OCH DESS URSPRUNG

Vallonerna har sedan mycket lång tid tillbaka sitt hemland i södra och sydöstra Belgien och i angränsande delar av Frankrike. De är ett blandfolk av kelter, germaner och romare och det fanns länge ett vallonskt språk som inte var någon fransk dialekt utan snarare utvecklats parallellt med franskan.
Ardennerna innehöll rika fyndigheter av järnmalm och vallonerna utvecklade system för järnets utvinning, det som senare blev berömt i Sverige som vallonsmidet. Redan på 1400- och 1500-talen var trakterna av Meusedalen, Liège och Namur ett sjudande bruksdistrikt.
Till Sverige skedde en del invandring redan strax före sekelskiftet 1600 på initiativ av hertig Karl och Welam de Besche. Senare agerade Louis de Geer, en skicklig köpman och företagsledare i Amsterdam, som finansiär. De vallonska bruksområdena led av arbetslöshet och de svenska bruken lockade med goda löner. Tidigt skedde invandring till bruk i Östergötland, t.ex. Finspång och Godegård. Louis de Geer arrenderade bruken i norra Uppland, t.ex. Österby, Gimo och Lövsta och dit skedde en omfattande invandring av valloner i början på 1620-talet.
Till en början höll vallonerna sig mycket till sina egna. Man behärskade inte det svenska språket och hade dessutom ett annorlunda kynne än svenskarna. Även religionen var en anledning till detta samt att svenska bergsmän kände konkurrens från de arbetsamma och skickliga yrkesmännen.
Efter hand spreds vallonerna till flera bruk i Bergslagen och på andra håll och man började blandas med svenskarna. De var efterfrågade från andra bruksägare för sitt kunnande. Med tiden gav de sig naturligtvis också in på andra yrken och spreds till alla delar av landet.